‘A home for the master, a home for the dame, a home for the little fucker who lives down the lane’ Work for the group show ‘Konst Hos Alla’ at Årstads Konsthall, Falkenberg 2022.
Gula tegelfasader finns det verkligen gott om i bostadsområdet Fajans i Falkenberg där Daniel Götesson växte upp. Området har förstås namn efter leran. Fajansfabriken försvann under mitten av 1900-talet, då också många av villorna byggdes.
Det gula teglet kommer tillbaka i hans konstverk A home for the master, a home for the dame, and a home for the little fucker that lives down the lane. Den långa titeln är en omskrivning av ett engelskt barnkammarrim. Konstnären säger själv att temat för bilden är trygghet, men det är snarare en diskussion av begreppet.
Är det en trygg eller otrygg plats om man går in genom bildens port? En madonna eller kanske döden pryder väggen och det gula teglet är stabilt, en rytm över hela bilden. Men att leva i ett samhälle där allt ska ha både hängslen och livrem för att vara tryggt kan också vara tröttsamt, enligt konstnären. Var det kvävande tryggt i Falkenbergsvillorna? Och hur ser konstnären på det med vuxna ögon?
Det engelska barnkammarrimmet kommer från en känd samling, Mother Goose nurseryrhyme. Rim och ramsor är en gammal kulturyttring och finns säkert i alla språk. Det utvecklar barnens språkkänsla och är en enkel och stillsam lek som skapar trygghet. Textens bakgrund är dock mer krass. En variant låter så här:
”Baa, baa, black sheep, have you any wool? Yes sir, yes sir, three bags full. One for the master, One for the dame, one for the little boy who lives down the lane.”
Det lär handla om medeltida ullskatter och taxering: Kungen tar en rejäl andel, drottningeneller kyrkan tar sin, och möjligen får the little boy det sista. Rimmet har också inspirerat till filmtiteln The Little Girl Who Lives Down the Lane med Jodie Foster (1976). En ruggig historia, långt från säkerheten i Falkenberg.
Ramsornas taktfasta lugn är i själva verket bara en fasad. Många av rimmen slutar i ond, bråd död, som föräldrarna glatt förmedlar till barnen utan att tveka. Den dubbelheten lever vidare i bilden.
”Jag har växt upp i ett sådant tegelhus och hatat det, precis som jag har hatat furuträ som var materialet i köksbordet, i stolarna, i piedestalen där ormbunken stod. Jag har hånat det och skrattat åt det.”
Men det finns också ett annat perspektiv. Så illa var inte allt.
Bara att teckna tegelstenarna känns förlösande, en repetition där skarvarna mellan stenarna återkommer med förskjutningar. Och gult tegel – det är kanske inte lika snyggt som vitt mexitegel, men det är nästan vågat och sticker ut! Det är samtidigt back to the roots, förankrat till en välkänd plats, kanske är det ändå en trygghet som man vågar känna med den vuxnes distans till uppväxten.